Jag har tidigare varit inne på att jag kanske inte riktigt har "lärt" mig att sörja. Jag kom helt plötsligt att tänka på farfars ögon, sista gången mina ögon mötte hans. Den bilden kommer aldrig att försvinna från näthinnorna.
Min alltid korrekt klädda och slätrakade farfar satt i en fåtölj, i morgonrock, mager och skäggig. Jag pratade med honom en stund. Alldeles för kort stund. Jag var nervös. Han såg helt annorlunda ut än vad jag mindes från min barndom. Jag reste mig och kramade honom farväl. Väl i dörren vände jag mig om och mötte hans blick... som sa att vi aldrig mer skulle ses. Inte på denna jord. Och så blev det. Det var sista gången jag såg honom.
Bilden lämnar mig inte.
Idag, på väg till jobbet, tårades mina ögon. De fylldes på, tills dropparna rann över kanten. Jag såg farfars ögon framför mig. Varför kramade inte jag honom ännu hårdare? Varför viskade jag inte i hans öra att jag älskade honom? Varför tackade jag inte för all den tid han gav mig? Jag visste ju att vi aldrig mer skulle ses.
Väl framme på jobbet torkade jag av tårarna, rättade på sminket och klistrade ett leende på läpparna.
Undrar hur många som använder bilen som ensamhetens bitterljuva tillflyktskälla.
Jag gör det i alla fall...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar