Härom dagen hade jag o mamma kunnat prata igen.... om pappa. Hon undrade om det hade varit annorlunda om pappa dog när jag var lite äldre, 12 till exempel. Jag sa ja, men egentligen kan jag ju aldrig veta det säkert. Så som det känns nu, som vuxen, när jag tänker efter, skulle jag vilja ha upplevt honom mer.
Jag har nästan inga minnen av den viktiga personen i mitt liv, jag har inget att ta tag i, att tänka på, känna efter. Jag har velat sörja så många gånger men utan att kunna använda minnet. Går det då? Kan man sörja när man inte har något minne? Det blir så förvirrande. Jag vill minnas hans doft, hans röst, hans händers smekningar över min barnakind.
Ja, jag hade velat vara 12 när han dog...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar