Så märkliga vi människor är. När det händer något tragiskt i våra liv som får marken under oss att dela sig så att vi trillar ner i sprickan, har vi på något konstigt sätt ändå kraft att klättra sakta uppåt sprickans vägg med blodiga fingertoppar och naglar som går av. Mot ljuset. Tills vi kommer närmare och närmare så att det blir ljusare igen. Till slut sätter vi oss smutsiga och skadade på kanten av sprickan. Vi reser oss och trotts det mödosamma vi har varit med om kan vi ändå känna livet cirkulera runt i våra ådror. När vi tittar på våra djupa sår vet vi att de kommer att lämna ett märke för alltid, som ett minne för det som har varit, men de kommer att gömma sig under våra kläder som vi i smyg kan titta på i vår ensamhet.
För det kommer en dag då det bara är vi som vet hur vi har fått dem.
Det kommer en dag då vi skrattar igen, nuddar försiktigt vid ärret och fortsätter att le.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar