Ibland undrar jag om jag kan sörja. Eller om jag har stängt in så mycket av mina känslor inom mig som liten så att jag aldrig lärt mig att sörja.
Min älskade mormor och farmor är borta nu för alltid och jag kan inte sörja de så som jag skulle behöva. Visst har jag gråtit och det händer fortfarande att jag gråter över saknaden efter dem men jag känner att kärnan till min sorg kommer inte ens i närheten av ytan, för att bryta ut och bli en befrielse.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar