Nu, när farmor inte längre finns bland oss, skulle jag fått reda på om pappas självmord. Mammas löfte till farmor hade kunnat hävas. Ett löfte mamma gav till någon, som hon visserligen älskade, men som hon gjorde någon annan illa med. Sitt enda barn.
Idag är jag äldre än vad pappa var när han dog. Hade jag fått reda på allt nu, skulle min bearbetning ha förskjutits med många år. Nu skulle jag få chocken, bli tyst, vara i mina tankar för att sortera, för att senare...mycket senare, kunna börja prata och dela med mig.
Ibland undrar jag hur illa vi gör våra barn genom att skydda de från "det onda". "Det onda", som i deras värld kan vara något helt annat än i våra, vuxna. "Det onda" som många gånger kan få de att må mycket bättre, både på kortare och länre sikt. "Det onda" som inte alls är så ond.
Tack min älskade mamma för dina ansträngningar. Jag vet att du ville väl. Du visste bara inte hur illa du gjorde mig.
Jag älskar dig!
1 kommentarer:
Förstår hur du känner. Själv väntar jag fortfarande på avslöjandet eller sanningen, men är inte längre säker på om jag ens vill veta allt. Är rädd för att det blir ännu en jobbig process i mitt liv. Just nu så känns det som om jag har tillräckligt ändå.
I morgon, den 23 april, är det 29 år sedan. Ibland känns det som om det var igår, men ibland känns det som om han inte ens funnits i mitt liv.
Sköt om dig
Kram Marie
Skicka en kommentar