Då hände det igen som jag inte trodde skulle ske en gång till. Jag trodde att allt mitt skrivande och påläsande och all denna bearbetning, jag tycker ändå att jag gjort, skulle resultera i att jag obehindrat kunde prata om att min pappa hade tagit livet av sig. Men icke! Igår satt jag på SPES årsmöte och såg den brinnande värmeljusen åka runt på bordet, som ett tecken på vems tur det var att prata. När personen med ljuset framför sig kände att han/hon var klar med sin berättelse så skickades ljuset vidare till nästa person, osv. Jag såg den lilla lågan närma sig mig och jag kände att min puls ökade för varje person den passerade. När kvinnan bredvid mig började bli klar, kallsvettades jag.
Ljuste var framme vid mig, jag tog ett djupt andetag.... och det första ordet fastnade i halsen och trängdes där för bästa plats, tillsammans med gråten. Gråten vann. Jag skickade vidare ljuset utan att ha sagt ett enda ord. Jag var så otroligt förvånad själv över att uppleva detta igen.
Vid närmare eftertanke så insåg jag att det var mycket länge sedan jag var på ett möte och talade fritt, kanske blev jag ringrostig? Mina hormoner, i o m att jag fortfarande ammar, spökar så det kan också ha gjort sitt. Jag vet inte. Huvudsaken var att nästa person tog vid orda medan grannen på min andra sida räckte över en näsduk i vanlig omtänksam ordning när tårarna kom, istället för orden.
Det var så oerhört skönt att träffa SPES människorna igen och lyssna och prata, gråta och skratta. Sjukhusprästen Bernt Eriksson var dessutom en mycket trevlig prick, han blandade det allvarsamma med humor på ett mycket skickligt och roligt sätt. Jag fastnade starkt för en av hans meningar...
" Jag är här för att veta hur det är att vara där du är. "
Han var mycket intressant att lyssna på och jag både grät och skrattade under hans föreläsning. Hoppas att jag har möjlighet att få höra honom tala igen någonstans!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar